Lidingöloppet 2017 – energi, eufori och bajamajor

Det började i våras, med en längtan efter att ha ett mål att träna för. Ett större mål, så att jag verkligen behövde hålla kontinuitet i min träning för att kunna genomföra loppet med glädje och utan risk för skador.

Lidingöloppet 30 kändes klockrent! Jag älskar traillöpning. Att tassa fram på krokiga skogsstigar och andas naturen. Men jag älskar också fart, att kunna släppa på och känna vinden i mitt ansikte och pirret i magen när jag rullar nerför en backe. Att Lidingöloppet är 30 km i backig terräng gör också att man inte skojar bort utmaningen, iallafall inte om man tänker sig att springa loppet. Perfekt! Och så gjordes en anmälan tillsammans med min Danne. Alltid extra roligt att ha ett gemensamt mål.

Vi tränade tillsammans med @runyourworldlidingo och fick träningsscheman utskickade från Anders Szalkai varje vecka i 12 veckor. Anders schema från hans bok ”Marathon och andra långlopp” var också det som tränade mig innan Stockholm Marathon 2015. Att träna med hjälp av ett schema är riktigt bra för mig, det hjälper att få träningen gjord och gör den både mer skonsam och utvecklande på samma gång.

Dagen D. 23 september och jag vaknade med förväntan i kroppen. Jag hade satt upp tre alternativa tidsmål beroende på vad jag skulle ha för kapacitet för dagen där tiden 3.15 var OK-målet, klarar jag den så finns inget att gräma sig över. Tiden i sig är egentligen oviktig men den ger mig en referens till var jag ska ligga för att utmana min gräns. Och jag älskar det. Att utmana mina gränser. Men det viktigast målet och mitt mantra för dagen var ”race-with-a-smile, stark och glad hela vägen i mål”

Vi var ute på Lidingö i god tid. Danne startade i första startgruppen och efter en varmkorv och toabesök promenerade vi ut till starten på Koltorps Gärde. Vädret var mulet men ganska varmt och stämningen var som alltid inför större lopp pirrigt skön. Det visade sig att Lena, en gammal kompis från LTU också skulle starta i min startgrupp 6, vi hade inte setts på typ 18 år så det blev verkligen en extra bonus att vi kunde ses och kramas och värma upp och peppa inför starten. Minuterna innan start känner jag någon knacka mig på axeln, det var Stefan, en klasskompis från LTU som jag inte heller sett sedan dess. Älskar dessa sammanträffanden, perfekt energi inför loppet!

Så pumpas soundtrack till filmen Gladiator ut från högtalarna och sorlet i startfållan tystnar. Jag blundar, andas och bara låter musiken fylla hela mig med sin kraft. Fasen så kul att jag får stå här!

Pang! Vi är iväg. Det är trångt. Det är armar och ben. Det är allt annat än hemma på Ödesmarksvägen och myren vid Häimäkårrå. Om jag får energi av vidderna hemma så får jag istället energi av människorna i och längs med banan på Lidingö.

Och det där med energi och distribution av den det är ju det längre lopp handlar om. Både hur du disponerar energiintag och fart.

Min oro har varit att jag inte ska kunna fylla på med energi. De sista långpassen innan loppet har jag varit rejält trött och nu ska jag springa lite längre i en tuff bana. I min vätskeväst har jag två flaskor avslagen Coca Cola, det enda som fungerar skapligt att dricka när jag anstränger mig. Sportdryck, gel eller – förfärliga tanke – kanelbulla ger mig magknip bara av att tänka på. Men jag har aldrig testat ett längre tävlingslopp på bara Cola så det är ett experiment. Och jippie, energimässigt håller det! Jag känner mig stark i benen hela vägen till Aborrbacken, där är första tillfället jag promenerar en kort bit för att inte riskera för mycket mjölksyra, sedan kan jag köra på igen. Lugnt uppför och rulla på nerför.

Enda lilla smolket i bägaren är min på sitt sätt sprudlande och ytterst medaktiva löparmage. Trots flera toabesök innan loppet så känner den sig inte nöjd. Den har minsann lite till att ge. Och lite till. Det är dock något jag räknat med så jag låter det inte påverka min löparglädje alltför mycket. Tackar ödmjukast för alla bajamajor längs vägen!

Banan går upp, ner, höger, skarpt vänster, på villagator där Queen spelas på högsta volym från uteplatsen av hejande pensionärer. Det är få tillfällen som man kan se långt fram i fältet och det gör att man aldrig hinner tänka på att vara trött eller uttråkad. I nedförsbackarna kan jag inte låta bli att skrika ”Tjoho!” och sen ”Oj sorry, hoppas jag inte skrämde dig”. Varje uppförsbacke blir en tävling i att hitta den precisa gränsen för att inte dra på för mycket syra.

Vid en extra brant men ganska kort uppförsbacke var lyckan total och jag hojtade medan jag skuttade i vänsterspår ”Yes, nu tar vi den! Höga knän alla!”. En kvinna bara sken upp och skrek tillbaka ”Jaaa, det är så dom här ska tas!” Den glädjen mellan oss två. Lever på det ögonblicket länge.

Jag noterar kilometer efter kilometer och är så glad och förvånad över hur mycket jag har att ge. Den känslan.  Efter Aborrbacken är benen lite stummare och höger knä signalerar lite att; ok, nu får du snart ge dig. Men med bara fyra kilometer kvar vet jag att det kommer gå.

En kilometer kvar och det går mest nerför nu. Publiken tätnar, skriker ”kom igen, du är snart i mål”. Alla känslor börjar bubbla upp till ytan. Känner allt samtidigt. Tacksamhet för min kropp. Tacksamhet att jag får göra det här. Att jag får känna allt jag känner. Hur mycket jag älskar. Älskar mina nära, älskar människor, älskar livet. När jag dundrar nerför sista backen och ser upploppet kommer ett litet snyft. Jag vet att Danne kommer stå där, bara jag inte missar honom. Jag hör mitt namn. Där är han och han sträcker ut sin hand över staketet genom folkmassan. Jag springer och high-fivar honom och vi ropar samtidigt ”älskar dig!”. Sista hundra metrarna springer jag med halvt stängda ögon, vänder ansiktet upp mot himlen och bara n j u t e r. Kan inte sluta le.

”Race with a smile, stark och glad hela vägen in i mål”, jag fixade det. Och som en liten bonus fixade jag också tiden, klockan stannade på 3.12. Jubel och kramar och så grattis till Danne som fick en till silvermedalj. På kvällen firar vi med middag och eftersnack med ett härligt gäng människor som också de gjort sina race på Lidingö.

Nå klart man vill dit igen.

Men just den här veckan får det bli lite kärleksfull återhämtning i höstprakten.

20170927_092245
Tassar återhämtning upp ur dimman. Dundret skymtar långt bort.