Att möta sina rädslor och fostra sin tillit

 

För några år sedan konstaterade jag för min dåvarande chef att jag har ett närmast perverst behov av att gå utanför min bekvämlighetszon. Just vid det tillfället handlade det om att, för top-management, presentera en ytterst komplex teknisk idé som innefattade kemi kopplat till kroppens citronsyracykel och… ja låt oss bara konstatera att det tekniskt kunskapsmässigt låg låååångt utanför vad som var bekvämt för mig. Och jag kände ett närmast obeskrivligt behov av att ta mig an uppgiften.

Ibland förbannar jag min tvångsmässiga lust att kasta mig ut i det okända. Ni vet, ungefär som när man hoppar bungy-jump och ångrar sig när man känner den tunga snodden dra en nedåt i benen så att man tror att man ska falla ur lyftkranskorgen och man krampaktigt håller sig fast i räcket för att plötsligt inse att om några sekunder är det ju faktiskt tänkt att man frivilligt ska kasta sig ut därifrån.

Men så vågar man språnget. Och allt är bara underbart, man flyger fram efteråt och har flyttat en liten inre gräns igen.

Alla har vi olika små och stora rädslor och en av mina har varit att springa ensam långt ute i skogen. Jag har alltid haft en katastrofplan redo. Jag sjunger och hostar i förebyggande syfte för att alla farliga och vilda djur ska höra att jag kommer (jag vet att det inte är så i verkligheten men i min ohämmade fantasi dyker diverse osannolika djur upp bakom nästa buske). I mitt huvud spelar jag upp olika scenarios där jag antingen är cool filbunke som får alla björnar att äta ur min hand eller tokig vildkvinna som jagar alla älgar åt skogen.

I dagsljus har jag sakta men säkert vant mig. Nuförtiden fladdrar rädslan bara till då och då. Jag njuter av naturen.

Däremot, i mörkret. Och särskilt i det TOTALA JÄVLA MÖRKRET. På hösten. I Gällivare. Då skenar fantasin igen. Och jag ser såklart tillfället att möta mina rädslor igen.

Ikväll var det dags. Först försökte jag ragga lite sällskap med ett käckt meddelande om hur mysigt det är att springa i skogen i mörkret. Jo, så känner jag när jag har sällskap. Men jag fick inget napp på sällskap, så då gäller det att bestämma sig. Ska jag låta bli eller se skräcken i vitögat? Det blev pannlampa på och en rutt rakt ut i skogen.

Varför är det så viktigt att möta rädslor? Under kvällens tur ägnade jag mig åt en liten självanalys för att mota bort fantasimonstren som väntade på att anfalla bakom träd och buskar.

Jag kom fram till att det för mig är så otroligt viktigt att inte låta mina rädslor begränsa mig. Att en rädsla aldrig ska få hindra mig från att leva livet fullt ut. När jag möter rädslan och går utanför min zon av bekvämlighet måste jag våga vara sårbar. Det gör att jag växer.

Mitt wow-ögonblick kom därefter. Jag insåg att det här med att träna sig på att möta sina rädslor faktiskt kan betyda att man fostrar sin tillit. Det i sin tur leder till att man släpper in mer kärlek i livet. Jag vill ha mycket kärlek i mitt liv vilket gjort att jag har funderat mycket på hur man fostrar tillit och voila! Mitt recept – att springa i en mörk skog. Mitt mentala kärleksgym!

Nå. Kvällens pass och insikter landade precis rätt i tiden. Jag har precis bestämt mig för mitt stora hälso- och träningsmål nästa år. Min stora nära-livet-upplevelse. Jag behöver definitivt både mentala gym och fysisk träning (och mycket kärlek) för att uppnå det.

Känslan efter Lidingöloppet gör att jag vågar lita på att kunna hålla energimässigt så nu vill jag skapa en rejäl utmaning för mig som kittlar min mage. Som tvingar mig utanför mina gränser. Som kräver att jag tränar hållbart och långsiktigt. Som låter mig uppleva skogen och fjällen runt Gällivare. Som låter mig springa.

Efter att ha konstaterat vad jag vill uppnå så var det ganska givet vilket målet skulle bli. Jag ska springa ett ultramarathon. Mitt eget lopp. 100 vackra, euforiska, tunga, förbaskade, utmanande och älskvärda kilometer i en åtta runt Gällivare. Beslutet är taget sedan ett par veckor och nu kan jag äntligen börja träningen! Stor inspiration har kommit från andra som gjort liknande äventyr  men nu håller jag på att tänka ut detaljerna för hur just jag vill lägga upp det. Jag älskar tanken på att göra mitt helt egna lopp. Kliva ut genom dörren och bara springa. Som Forrest Gump. Typ.

Och jag älskar känslan när ”det-pirrar-i-kroppen-beslut” är tagna och det är dags att kavla upp ärmarna och genomföra! Resan är en del av målet.

Vilka är dina rädslor? Finns det något som hindrar dig att leva ditt liv fullt ut? Hur gör du för att möta dom och varför gör du det? Dela med dig så fostrar vi vår tillit tillsammans 🙂

20170901_094500
Så här vill jag uppleva mitt 100-kilometerslopp