Fjällöpning i Padjelanta

Vi väntade. Sedan kom den, väderluckan som visade på sol, vindstilla och förutsättningar för underbara fjällupplevelser med löparskor- och ryggsäck på.

Det är inte så att sämre väder med nödvändighet behöver betyda sämre upplevelser. Många av de vackraste och starkaste minnena från fjällen är från dagarna med dimma, vindar i orkanstyrka eller snöfall så tätt att du knappt ser handen framför dig.

Men sommaren 2017 kräfva sol och värme. Så nu var det dags för vårt nästa fjälläventyr.

Förberedelser

Bilen packades och med humöret på topp så drog Danne och jag upp till stugan i Kirjaluokta där vi skulle övernatta på vår väg mot Ritsem och båten över Akkajaure. Vi hade en plan att ”omfamna” Akkamassivet. Planen var ytterst preliminär eftersom vi inte helt säkert visste läget på fjället. Det hade kommit många rapporter om mycket snö och höga vattenflöden längs hela fjällkedjan.

Vi anlände till en fantastisk sommardag och kväll och började förbereda packningen för vår fjällöptur. I magen pirrade det av förväntan.

PicsArt_11-10-05.45.48
Kväll i Kirjaluokta

Eftersom vi skulle springa och ha med oss tält fick vi fördela packningen mellan oss så att inte någon fick för tung ryggsäck. Jag tog köket i min packning och Danne fick tältet. Vi var rätt så nöjda att väga in våra ryggsäckar på 6.5 kg (min) respektive 8.2 kg (Dannes).

Vi hade bara med oss precis det som behövs men utan att tulla på säkerheten. Vi försöker tänka att vi ska minimum ha med det som krävs för att få ställa upp i en fjällorienteringstävling som till exempel BAMM (som vi gjorde tillsammans 2015).

Men glöm för guds skull inte solstiftet…

Under kvällen medan vi packade fick vi frågan ifall vi ville ha skjuts från Ritsem till Änonjalme med Andreas som skulle över med båten? Självklart! Det bestämdes också att vi skulle göra en dagstur från Anna och Andreas stuga upp på Akka och sedan sova över hos dom innan vi drog vidare. Nu längtade vi ännu mer på att få komma iväg nästa dag!

Dag 1 Ritsem – Änonjalme – Akka topp 1604 – Änonjalme

PicsArt_11-10-05.48.32
Morgon vid Akkajaure

Det var en sådan där morgon i fjällen när det känns som att tiden står stilla. Himlen kändes oändlig i sin höga blåhet eller kanske var det i sin blåa höghet. Solen strilade över träden och fågelkvittret i gammelskogen och sjön låg blank. I horisonten radade de vita fjälltopparna upp sig. Äventyrslusten vibrerade i varje cell i kroppen.

Vi åkte båt över till Änonjalme och Andreas och Annas stuga och därifrån fick vi också senare skjuts till foten av Akka. Det blev en dag fylld av äventyr och halstrad röding. Har aldrig ätit så mycket röding. Och nybakad gahkku. Lycka!

Och ja, efter att Andreas lämnat av oss i viken nedanför Akka fick vi verkligen omfamna henne, Lapplands Drottning. Vi kröp, sprang, rullade, gled, kramade och hasade på fjällsidorna. Pirrigt och härligt, en fantastisk och spännande dag på alla sätt.

Men upp till toppen kom vi, 1604 m över havet. Och framförallt, vi kom ner igen. På kvällen har var det skönt med mer röding i magen och en bastu innan läggdags. Än en gång, tack Anna och Andreas för den fina inledningen på vår tur!

PicsArt_11-10-05.59.18
Toppen 1604 som vi besteg under dagen

 

Dag 2 Änonjalme – Kisurisstugorna – Tältplats ovanför Låddejåhkå vid Gamla Kisurisleden (ca 28 km)

På morgonen bestämde vi vår vidare färd. Det var Danne som kom med den lysande idéen att springa efter Padjelantaleden ner till Staloluokta och sedan ta helikopter med Fiskflyg tillbaka till Ritsem. Vi hade sett hur mycket snö som låg kvar på topparna och hur mycket vatten det var i jokkarna så det kändes inte aktuellt att köra en obanad tur runt Akka eller in i Sarek den här gången. Dessutom hade vi kramats tillräckligt med Akka under gårdagen så nu fick det vara bra med hennes hårdhänta kärlek.

 

PicsArt_11-10-05.59.58
Danne korsar Vuojatädno

Padjelantaleden bjöd på underbara stigar och varje löpsteg var ren och skär lycka. Akka som mäktig fond på vänster sida och jokken som forsade på avstånd åt höger. Solstrålar bröt igenom lövverket och lyste upp stigen som gick genom björkskog och över myrar.

PicsArt_11-10-07.18.39

 

Vi vek av för att luncha vid Kisuris och tog sedan den gamla Kisurisleden över fjället mot Låddejåhkå.

På seneftermiddagen hittade vi vår tältplats bara några kilometer ovanför Låddåjåhkå och med utsikt mot Vastenjaure. När jag kom upp från min stund av plågsam njutning av att bada i icke upptinad fjällbäck väntade en ljuv överraskning! Danne hade lurat ned en burk Bullens pilsnerkorv, en öl och chokladpraliner i hans packning! Med tältöppningen mot sjön, magen mätt och huvudet mot Dannes axel… Känslan alltså, Emirates Palace släng dig i väggen. Och igen konstaterar jag att min löparkompiskille är världens bästa på så många vis.

PicsArt_11-10-06.53.23
Med utsikt över Vastenjaure

Dag 3 Tältplats – Låddejåhkå – Arasluokta – Tältplats ovanför Staloluokta (ca 26 km)

Efter frukost började vi med en lång nedförsbacke till Låddejåhkå i strålande solsken. Den här dagen skulle vi sedan ta oss över två bergspass innan vi skulle göra nattläger ovanför Staloluokta.

Vi fick springa långa, långa sträckor lätt nerför på spång. Med fjällvidderna i blicken, vinden och solen i ansiktet och ljudet av fötternas rytmiska steg mot spångarna fanns ingen plats för tankar om då eller sen. Allt var här och nu.

 

Lunchen intogs i Arasluokta, vi mötte några vandrare precis innan stugorna och bytte några ord. Det är många som undrar hur det går att springa i löparskor på fjället och inte förstår hur vi klarar oss på den lilla ryggsäcken vi har med oss. Faktum är att det går alldeles utmärkt. Till och med så att jag anser det vara det enda sättet jag kan röra mig så pass långa sträckor utan att dra på mig skador på hälar och knän. Löpsteget och den lätta packningen skonar lederna.

Leden mellan Arasluokta och Staloluokta var riktigt rolig. Kuperad och varierad och med underbar utsikt över sjöar och fjäll. När vi började närma oss Staloluokta mötte vi på ett par som meddelade att de nu skulle hitta sin tältplats och förbereda sig på kvällen. De hade väntat länge på att få uppleva  solnedgången över Virihaure, som en man de träffat på en tidigare tur lyriskt beskrivit. Nu längtade vi också till solnedgången.

PicsArt_11-10-07.00.58

Vi fortsatte en bit till och på håll såg jag en kvinna komma promenerande med två hundar utan någon ryggsäck eller annan packning. Aha tänkte jag, nu måste vi vara nära stugorna. Men, det var ju… ”Åsa!” ropade jag. ”Men hej!”.

Om det inte minsann var kollegan från Jokkmokk som vi stötte på uppe på fjället. Kramar och babbel och anvisning av tältplats samt inbjudan till kvällsvickning om vi skulle orka med en kvällspromenad.

Efter att vi rest tältet, intagit middag och efter den obligatoriska fjällbäcksduschen så tog vi stigen ner till Åsas stuga i Staloluokta. Resten av hennes familj var på kalvmärkning och vi blev bortskämda (igen) med nygräddade gahkku med smör och ost. Ljuvligt var bara förnamnet!

PicsArt_11-10-07.08.23

Vi promenerade hemåt i kvällssolen förväntansfulla inför det stundande skådespelet.

Låt oss konstatera att förväntningarna överträffades. Får nästan tårar i ögonen av minnet.

Magiskt. Tack.

Alla bör uppleva solnedgången över Virihaure minst en gång i livet.

PicsArt_11-10-07.09.45

Dag 4 Staloluokta – Ritsem – Kirjaluokta (några kilometer lufs och en helikoptertur)

Vaknade med en känsla av att ha sovit med ett dammsugarmunstycke på fullt sug över mina läppar hela natten.

Hmmm. Danne sov fortfarande så jag knölade mig upp och ut ur sovsäcken och tältet. Jag tog fram min telefon och satte på selfie-mode på kameran… Alltså jag dör fortfarande varje gång jag ser den här bilden.

PicsArt_11-10-07.10.38

Det var det där med att komma ihåg solstiftet. Och kanske hade den fysiska ansträngningen och miljarderna myggbett också en viss inverkan på fejset.

Som min fina vän och bonussyster uttryckte det när jag skickade bilden till henne ”Herregud, det är som en bilolycka, det är fruktansvärt men jag kan inte sluta titta”.

Nå, svullnaden lade sig faktiskt ganska mycket bara jag kom igång och kom ut ur det varma tältet men vill inte vara med om liknande igen. Så låt nu min bild bli en liten påminnelse om solskydd på er nästa fjälltur!

PicsArt_11-10-07.12.20
Sista packningen innan avfärd med Virihaure i bakgrunden

Det blev en lugn avslutning  med långsam jogg ner till Staloluokta och en lunch innan vi tog helikoptern tillbaka till Ritsem.

Vi åkte mot Kirjaluokta fyllda av tacksamhet över alla upplevelser och alla väntade och oväntade möten på fjället. Tacksamhet över att ha allt detta så nära.

Hoppas kunnat dela med mig av lite inspiration till din nästa fjälltur. Padjelantaleden är verkligen en led att rekommendera ifall du vill uppleva fjället med löparskor och lätt packning men även såklart ifall du vill vandra. Vill du inte tälta kan du bo i stuga och dagsetapperna går att göra kortare.

Önskar dig en god tur 🙂

PicsArt_11-10-07.16.01
Inför landning ovanför Ritsem