Tid för tillbakablick

I morse lyssnade jag på Lev Podcast som gjorde en intervju med Maria @glesbygdsromantik . Ett mycket tänkvärt avsnitt där de pratade om att följa sina drömmar. Det fick mig att fundera på det här viktiga med att leva från sitt hjärta. Att lyssna inåt och agera utifrån sin inre röst.

Men, det är så här. Mitt huvud är som en popcornmaskin av idéer. Och plattan har stått på full värme den här hösten med ett outtömligt lager av majskorn som hällts i kastrullen. Nya möten. Nya människor. Som fyller på lagret av majskorn. Som genererar nya idéer. Jag har följt mitt flow och det har gått fort.

Och plötsligt i morse kom det en ilning av tvivel. Varför gör jag allt detta? Varför stannar jag inte vid idéstadiet utan sätter full fart framåt. På många idéer. Samtidigt. Varför?

Är det jag som blir ledd av mitt hjärta eller har jag kvävt mitt hjärtas röst med popcorn? Är det min inre röst jag lyssnar på eller jagar jag majs utifrån något sorts bekräftelsebehov eller för att dämpa ångest? Hmm.

Har jag förresten nämnt att jag har en tendens att överanalysera sakernas tillstånd?

Nå. Det är när analysen går i spinn och när dessa små tvivel kommer som det är bra att gå ut i skogen och andas. Vara härvarande. Låta tankarna vara och fara. Grunda sig. Låta insikterna landa.

1000288[1]

Ja, det har gått fort med så många roliga saker nu i höst. Uppdrag har betats av och nya projekt och samarbeten har initierats i snabb takt. Lusten och känslan av flow har präglat särskilt de senaste veckorna. Men det är i farten jag till slut blir känslig för mina egna tvivel. Jag har insett att jag (och säkert många fler med mig) har närmast till hands till de negativa tankarna. Är hastigheten i livet hög så blir det dom som får utrymmet. Jag hinner inte bottna i mitt innersta utan rusar på. Och idag kom så tvivlen på mina drivkrafter. Då är det tur att skogen är så nära.

I naturen så tystnar bruset och jag kan höra mig själv tydligare. På promenaden i skogen idag kunde jag landa i att jag såklart drivits framåt av mina innersta önskningar. Allt som är på gång är så otroligt roligt och kanske är det också något som samtidigt gör det extra läskigt. För det betyder så mycket för mig. Jag kunde också inse att det jag behöver nu är att ankra fast alla nya idéer i mig själv. Att stanna upp och reflektera. Passa in allt det nya så jag ser att det får plats som det ska tillsammans med det övriga livet. Att låta tilliten få växa fram igen. Det är ju så att min tillit måste få tid på sig att växa, så det är tid jag måste ge den.

Så, tack för tiden just nu. Det allra bästa tillfället att stanna upp, i slutet av ett år. Nu ska jag göra mitt bokslut för 2017 och njuta av det som varit sedan ska jag fortsätta följa min hjärtas stig och låta glädje, tillit och förväntan för 2018 ta sin plats.

Önskar er alla ett gott nytt 2018! Jag firar såklart in det nya året med bubblor och en skål popcorn.