Fjällöpning deluxe Abisko – Vakkotavare

Varje sommar sedan 2014 har Danne och jag gjort en eller ett par fjällturer där vi packar ner tält, sovsäck och mat och springer en kortare eller längre sträckning. Älskar varje tur hela vägen från planering till att vi är hemma med en ny samling minnen att njuta av tillsammans när höstmörkret gör sig påmint.

Även om det är fler och fler som tar på sig löparskorna och ger sig ut på fjället så är det inte många andra löpare man möter på turerna. Reaktionerna hos de vandrare man möter varierar. Allra oftast är det glada tillrop och många nyfikna frågor men det finns också en och annan som skakar på huvudet och har bestämt sig att det är ”stress som gör att man har så bråttom” på fjället. Det finns säkert en mängd olika anledningar till att man springer på fjället men aldrig skulle jag säga att man väljer att springa för att man känner stress på fjället. Vissa springer för att genomföra en prestation, andra för upplevelsen eller för både och. Min kära men något retsamma storebror (som jag vet i hemlighet drömmer om att göra typ en Ironman) hävdar med bestämdhet att vi springer för att vi är så rädda (vad vi är rädda för har han dock aldrig preciserat).

För mig har varje fjällöpningstur haft sin karaktär, allt från träning inför BAMM 2015 (Björkliden Arctic Mountain Marathon) till nyfiket utforskande av fjällen kring Stora Sjöfallet och Saltoluokta till förra årets njutningsfulla tur efter Padjelantaleden. Att springa på en slingrande fjällstig med de uråldriga bergsmassiven vilande runt dig, att ta sikte på nästa krön och kämpa sig upp på dess topp, att stanna till där och ta in sceneriet med pulsen, fjällvinden och livet susande i sina öron, att låta benen rulla nerför och känna bröstet fyllas med jubel. Det är ren lycka. Det är en av de bästa nära-livet-upplevelser som finns.

20180720_102359

Årets tur gick från Abisko till Vakkotavare och skulle visa sig bli en upplevelse men också en sorts prestationshistoria av råge, för mig iallafall. Vår vän Per-Erik fyllde 50 år under försommaren och den här turen var hans födelsedagspresent från löparkompisarna . Det blev Micke, Danne och jag som gjorde jubilaren sällskap efter Kungsleden och låt oss bara konstatera att mina löparkamrater som var med på turen hade betydligt mer mil i benen och att de också har en aning större motor än mig. Så, jag förhandlade till mig en extra dag i schemat så att dagsetapperna bara blev drygt 30 km löpning för att avsluta med lätta 16 km sista dagen. Plus några höjdmeter. På stenskravel. Jo, jag är ironisk.

Jag kände faktiskt en viss oro inför resan, skulle det vara möjligt att orka hålla det tempot med min låga träningsmängd? Men så älskar jag ju utmaningar. Jag älskar att testa mina gränser. Jag är sjukligt nyfiken vad som händer utanför det trygga. För till syvende och sist tänkte jag, skulle jag känna att det var omöjligt och att jag behövde mer tid så var det bara att göra om planen under resans gång.

Så gick mina tankar innan vi joggade iväg första dagen, och nog kände jag mycket under de kommande dagarna i mina löparskor, dock utan att komma fram till känslan av att det skulle vara omöjligt. Men jag snuddade vid den känslan dag tre, precis innan vi skulle ta oss nerför branten till Teusajaure, och det var ta mig tusan magiskt.

Planeringen

Sträckan Abisko – Vakkotavare är drygt 11 mil. Jag har hittat olika angivelser på antal kilometer mellan fjällstugorna och ute på leden men utgick utifrån det som jag ritade upp på vår planeringskarta i bilden nedan. Detta var ett avgörande steg i planeringen för min del och som gjorde att jag kände att det var genomförbart. Med hjälp av kartan kunde jag också göra en scenarioplanering beroende på hur jag skulle orka och det var enkelt att förklara hur jag tänkte kring dagspassen till mina löparkompisar . Den ritade ”kartan” blev också något som triggade igång längtan och pirret i magen. Visualisering är bra skit helt enkelt.

PicsArt_08-17-11.49.52

Packningen

Ja herrejösses. Vi har kommit fram till hur vi inte ska göra nästa gång vi packar iallafall. Med förra årets vikt som referens (för mig 6.5 kg och Danne 8 kg) så failade vi stort i år. Min väska vägde in på drygt 9 kg och Dannes på 11 kg. Alldeles på tok för mycket för att få en behaglig tur. Vikten på ryggen påverkar oerhört mycket vilken upplevelse som man får av fjällöpningen. Den här gången fick vi bara gilla läget, vi vägde våra väskor när vi kom fram till Abisko och ingen av oss ville göra oss av med de extra klädesplagg eller mat som vi stoppat ner i väskan.

Till nästa gång kommer vi att 1) se till att vi har gott om tid för att provpacka 2) packa tillsammans för att undvika dubletter 3) väga väskan hemma så vi har möjlighet att dumpa grejer utan att kasta bort dom 4) jag kommer att investera i en lättviktssovsäck 5) om vi springer på led så packar vi inte med onödigt mycket mat, det går att köpa i fjällstugorna 6) vi kommer att ta ur alla onödiga tältpinnar och material på prylarna som är med

20180718_090128

Dag 1 Abisko – Alesjaure 36 km – en het historia med stormigt avslut

received_2072518919487853

Sommaren 2018 är varm och prognosen säger att det ska vara +30 C i Abisko vilket också stämmer när vi ger oss iväg efter frukost på fjällstationen. Solen steker mot våra ryggar när vi går genom porten till Kungsleden. Så härligt att vara på väg! Trots ryggsäckens vikt så känns det ok att lufsa fram och uppåt efter den vackra kanjonen genom fjällbjörkskogen. Vi växlar mellan vatten och resorb och Danne som har  en mage som tål kör också på sportdryck. Att springa med packning tar mycket energi och vi påminner varandra om att dricka och att fylla på med energikakor.

Vi springer på med korta pauser för att njuta av utsikten och kommer fram till en jokk med hängbro lagom till lunch där vi genast blir omringade av ett gäng sällskapssjuka bromsar. Min känsla av inre frid är långt borta med deras surr runt ansikte och ben men jag får det att fungera genom att maniskt stå upp och vagga fram och tillbaka.  Ack så förnedrande.

20180718_140549

Mot eftermiddagen kikar vi oss över axeln för att hålla utkik efter Per-Erik och Micke som startat några timmar efter oss. De har hållit ett grymt tempo i värmen och rätt vad det är ser vi två löpare som snabbt närmar oss någon dryg mil innan Alesjaure. Kul! Nu är löpargänget samlat och Per-Erik grymtar att det känns som läge att dra ner på takten, värmen har tagit hårt på dom och vi gör sällskap sista biten mot fjällstugan.

Med ca 7-8 km kvar till Alesjaure har jag ont. I båda benen strålar det en molande värk från ankeln upp till höften och det känns som att jag springer på två stolpar. Jag hojtar att jag måste stanna och dricka resorb vid nästa fjällbäck som turligt nog kommer snart. Aldrig smakar det så gott att släcka törst som vid en fjällbäck. Jag känner efter, är det aj! eller är det oj? Det är definitivt oj. Skönt. Grabbarna frågar hur det känns och jag konstaterar att det är smärta som jag bara måste ta mig igenom, det blir bra snart. Och lagom till innan vi passerar vänteplatsen där man kan få båtskjuts sista 4-5 kilometrarna till Alesjaure känner jag mig på topp, jag har ett runners high och susar förbi väntande vandrare och det är så värt att springa de sista kilometrarna. Löpningen efter sjön in mot fjällstugan är helt underbar.

20180719_165154

Danne och jag bor i tält och Per-Erik och Micke får var sin bädd i en av stugorna. Vi njuter av att doppa oss i den kalla fjällsjön. Lyckliga blir mina ben av kylan som läker. När vi alla fyra sitter och äter och pratar om dagen ser vi hur molnen tornar upp sig längre ner i dalen och det mullrar långt borta. Det drar upp till storm.

20180718_204701

Aldrig har jag känt mig så liten och utsatt som när vi lägger oss i tältet och åskovädret drar över oss. Det enda som jag ser är tälttaket som vrider och pressar sig i en okontrollerad dans över våra ansikten. Det blåser så hårt. Ljudet är dånande högt av tältduken som piskas runt blandat med regnet som smattrar och åskan som mullrar. Jag blundar och ber till alla goda krafter, till min mamma och till Dannes pappa. Ovädret blir kraftigare och kraftigare och jag öppnar ett öga för att kika på Danne, vi håller varandra i handen. Bara tältet håller. Till slut mojnar blåsten och vi vaggas till sömns av ett stilla duggregn. Tacksamheten är stor.

 

Dag 2 Alesjaure – Sälka 25 km – över Kungledens högsta topp och genom hagel

En ny vacker dag gryr och när vi öppnar tältduken ser vi 14 stycken kinesiska studenter från Shanghai vandra förbi tältet tillsammans med deras tre franska ledare. Kungsleden lockar hela världen.

Idag har vi bestämt att göra en kortare etapp för att kunna unna oss en bastu i Sälka under kvällen och ladda inför nästa längre etapp dag 3. Benen känns förvånansvärt pigga och vi ger oss iväg och hittar en rytm där jag ibland bestämmer tempot för alla eller så gör Micke och Per-Erik egna ryck för att sedan kunna sätta sig och glassa i solen vid en jokk eller fjällbäck för att vänta in oss. Danne och jag skrattar åt deras livsnjutarupplägg och spanar efter deras bara överkroppar när vi börjar känna oss redo för en paus.

20180719_091758

Danne springer vid min sida. Det är litegrann som att ett arabiskt fullblod tvingas trippa bredvid en ivrig shetlandsponny. Tanken på våra olika förmågor men vår vilja att ändå dela upplevelser gör mig så otroligt glad. Och en fjälltur är inte bara fysisk prestation, det är lika mycket humör och attityd så jag gör det till mitt huvudbidrag, att sprida energi och glädje. För det är ju så kul! Allt är kul. Till och med när det gör ont.

Tjäkjtapasset är en stenig historia. Hoff. Men vi får en trevlig lunch i raststugan och träffar på ett holländskt par som har som mål att vandra hela Kungsleden från Abisko till Hemavan. Att springa den sträckan är en dröm. Och att göra Gröna bandet. I sinom tid.

När vi kommit över passet och med bara några kilometer kvar till Sälkastugorna ropar Danne till. Han pekar mot en molnmassa som rullar ut som skum från en sidodalgång längre söderut efter leden. Det ser mäktigt och lite ödesdigert ut på en och samma gång. Det börjar blåsa upp. Trots att det fortfarande är rätt varmt i luften känner jag att en regnjacka är ett måste och jag stannar till för att ta ut regnjackan och regnskyddet till ryggsäcken. Jag hinner precis få fast regnskyddet när en vindpust kommer som är så stark så den nästan slår ner mig mot marken. Jag vacklar och ropar på Danne som får komma för att hjälpa mig att få in armarna i jackan som nästan slits iväg av vinden.

received_2072518752821203

Än en gång blir vi påminda om hur snabbt ett fjällväder kan växla och jag är glad att vi har bra utrustning, energi och kort bit kvar till fjällstugans värme. Benen kyls ner av regnet men det är bara skönt. Det kommer hagel som slår så hårt i ansiktet att jag får en fläskläpp. Jag vrider och håller upp huvan mot vinden medan jag tar ett löpsteg i taget framåt. Haglet ger med sig efter en stund och vi joggar lätt in mot Sälkastugorna. Eller, om sanningen ska fram, så låtsas jag ta det lugnt för att sedan göra en attackrusning förbi Danne uppför backen fram i mål där Per-Erik och och Micke sitter och hämtar andan. Aah, glädjen i det lilla.

Det är bara tidig eftermiddag men vi bestämmer oss för att stanna och bo i stuga. Ett bra beslut då åskan och regnet fortsätter till långt in på natten.

20180719_185111

Vandrare, som alla fått ta sig igenom ovädret, kommer in allt eftersom eftermiddagen och kvällen går. Vi hör historier om blixtar och hagel och om ett tält som blåst bort över Tjäktjapasset och en ryggsäck som blåst iväg men som ändå var så pass tung att man hann springa ikapp den. Sent på kvällen kommer en grupp in och nu är det överfullt i stugorna så det bereds plats på köksgolvet. Det är spänning, äventyr och gemenskap i luften. Älsk på allt! En skön bastu på det och sedan somnar vi gott.

 

Dag 3 Sälka -Teusajaure 34 km – fjällkul med femtio nyanser av smärta

Ännu en vacker dag gryr och jag häpnar över hur bra det känns i benen. Det är tur det för dagens etapp är lång och avslutas med en brant, brant nedstigning till Teusajaure. Mina tidigare inte så angenäma minnen av den branten både till fots och på skoter hänger kvar och jag vet att det kommer att bli tufft. Men jag oroar mig inte, en sak i sänder och döden sist.

I nedförslöpan mot Singisstugorna släpper jag på och rullar och dansar ner efter stigen. Det är så härligt! Inga tankar får plats för allt fokus är på att sätta ner fötterna på rätt ställe och hålla balansen. Meditation i rörelse.

Vi rastar kort och sedan fortsätter vi ner efter jokken mot Kaitumjaure. Den här sträckan erbjuder riktigt fin löpning. Vi är inte så högt uppe på fjället och det gör att stigen är mindre stenig.

received_2072518652821213

När det börjar närma sig lunch springer vi längs med jokken och spanar efter våra solbadande löparkompisar och mycket riktigt. Där sitter dom  i gasset på en solig klipphäll vid vattnet och vi får känslan av att vi egentligen är på en helt annan breddgrad. Det är flera olika sällskap som tagit sin lunchpaus vid klipporna och vi får många frågor om hur det fungerar att springa i fjällen, det låter som att minst ett par stycken får lust att göra en fjällöpartur nästa gång det bär iväg för dom.

Vi drar vidare och nu börjar min tidigare så lustfyllda nedförsmangling av benen göra sig påmind. När vi kommer fram till Kaitumjaure är jag trött. Jag fyller på med vätska och en Snickers. Vi pratar löparskor med stugvärden och hinner prata lite med en man som gör Gröna bandet. Det inspirerar och ger kraft att komma iväg.

received_2072515232821555

10 kilometer över ett stenigt bergspass återstår innan vi är framme i Teusa och vi ser mörka moln dra ihop sig vid fjälltopparna bortanför passet. Jag går in i fas 2, en något mörkare nyans av smärta.

received_2072515166154895
Jag fyller på med resorb för att se om det hjälper mot krampen i benen

Jag stapplar fram.

Jag ber återigen till min mor och Dannes far om att hålla åskan borta. Iallafall till vi kommit över passet. Om bara de gör det så lovar jag att göra mitt bästa och fortsätta framåt. Jag plockar fram mina horn, mitt pannben och min fantastiska humor. Jag har galet roligt åt mig själv när jag på olika sätt försöker beskriva hur det känns i mina ben för Danne. Det är fortfarande mer en känsla av oj? och inte aj! och för att dra några liknelser för honom så förklarar jag att det känns som att föda barn, bara det att här finns ingen nytta med värken. Om det nu inte visar sig att jag ska föda barn uppe på fjället? Eller om inte Danne kan föreställa sig födslovärkar så föreslår jag att han ska föreställa sig en svår tandvärk från tåtipparna upp till höfterna. Jag komponerar visor om smärtan och skrattar högt.

Sedan går jag in i fas 3. Den bittra och inåtvända fasen. Jag säger ingenting. Jag rör mig bara framåt. Nu är vi högst uppe på passet med kanske 3-4 kilometer kvar. Inklusive helvetesbranten. Jag börjar oroa mig. För känns det inte väldigt mycket ”aj!” nu? I min högra fot? Och i skenbenet. Det är en stressfraktur! Jag vet det. Jävla skit, vad tänkte jag med? Springa så här hårt flera dagar i rad. Med ryggsäck. Inte tillräckligt tränad. Tankarna är fullständigt i moll och jag säger inget. Det gör Så. Jävla. Ont.

Danne fattar läget och bara går vid min sida utan att säga något. Nu ser vi hur stigen försvinner över branten. Det börjar gå lätt nedför och det gör så ont. Varje steg jag tar bränner i fotsulorna hela vägen upp genom knäna upp i höften. Det är som att varje smärtnerv överstimuleras av beröring. Aj. Aj, aj. Aj. Tänker jag varje gång jag sätter ner foten.

Och jag går in i fas 4, det totala jävla mörkret.

received_2072515236154888
Totalt jävla mörker. Precis innan vi går nerför branten mot Teusajaure

Det finns inte en chans att jag kommer att ta mig nerför denna brant i detta skick. Det är omöjligt. Tårarna bränner bakom ögonlocken och jag vill bara vila. Jag vinglar fram till en sten och sätter mig mödosamt ner. Arg och uppgiven och ledsen på allt. Tankarna snurrar, jag är så trött och måste bara få vara stilla en stund.

Jag tittar ner på marken och där, precis vid mina fötter ligger det en hjärtformad sten. Ett alldeles perfekt litet hjärta. Danne ställer sig bakom mig och jag pekar ut stenen åt honom.

”Det är nog ett tecken från din mamma” säger han och det är som att han plockar bort den sten som får dammen att brista.

Jag gråter. Jag saknar. Och gråter. Och mitt i gråten så tittar jag ut över sjön och på andra sidan så bryter solens strålar precis genom molntäcket och formar ett solhjärta mot den gröna skogen på fjällsidan. En sådan tröst. Tack mamma.

Det må vara så att det är jag som själv satt mig i den här situationen. Det är jag som själv har valt att pressa mig hårt. De är jag som steg för steg orsakat smärtan. Och hur som helst, oavsett hur smärtan uppstått, när den väl är där så är det bara jag som kan ta mig igenom den. Så jag gråter färdigt. Sedan ställer jag mig upp ”Ok Danne, hur tar vi oss ner?”.

Jag inser att jag behöver koncentrera mig på det positiva så jag fokuserar på tiden då benet är i luften istället för tidpunkten när foten sätts ner i marken och smärtan stöter genom kroppen. Jag utstöter ett njutningsfyllt ”aaaaah” och ”oooh” varje gång jag lyfter foten. Det är så brant att det är flera decimeters höjdskillnad mellan varje steg så Danne går framför mig så att jag kan ta emot mig mot hans ryggsäck.

Hela branten ner hörs vår färd och vi skrattar gott åt hur det måste låta för dom nere vid sjön. Plötsligt dyker det upp en stuga och vi är framme. Micke, Per-Erik  och stugvärden sitter på stugaltanen och välkomnar oss med hejarop, skratt, Fanta och en öl. Så fantastiska löparkompisar vi har!

20180720_181458

Vi hittar en fin tältplats och jag får ligga ner och vila benen medan de andra hjälps åt att slå upp tältet. Sådan lyx tackar jag inte nej till. Det  blir vacker kväll med bastu, bad i fjällsjö och vacker solnedgång vid Teusajaure. Jag njuter så oändligt av att jag just där och då inte springer.

 

Dag 4 Teusajaure – Vakkotavare 16 km – att jaga eller bli jagad

20180721_075518

Morgonsolen strålar när det är dags att starta vår sista dagsetapp. Väderprognosen är stabil och vi har bestämt att jag springer i förväg så jag åker med när Per-Erik och Micke ror över för att hämta den andra båten från andra sidan sjön.

20180721_075502

Tävlingsdjävulen far i mig och jag skyndar uppför fjället. Få ser hur långt jag hinner innan de är ikapp? Jag förvånas än en gång hur obehindrat jag kan röra mig trots den svåra smärtan i benen under gårdagen.

Så kommer en skylt mitt på stigen som pekar ut ”hängbro”. Det ligger också stora stenblock över den stig som går rakt fram så jag viker höger för att ta den utpekade vägen. Vilken dag! Jag susar ner mot hängbron och tänker att nu borde dom vara ikapp mig alldeles snart, kanske jag tar en paus och väntar in dom vid bron?

Precis där springer vi ifrån varandra. Grabbarna springer rakt fram utan att veta att de är förbi mig och jag ser på avstånd från hängbron hur de försvinner över ett krön.

Från att ha varit jagad så får jag nu jaga. Men jag inser snabbt att det inte är någon idé att försöka springa ikapp dessa tre herrarna så jag kör på i mitt eget tempo och roar mig med att räkna ut hur lång tid det ska ta innan de fattar att de har öst på förbi mig. När tiden går och jag inte får syn på dom roar jag mig med att tänka på att de uppenbarligen har väldigt höga tankar om min löparförmåga och att de kommer att vända om och springa uppför Vakkotavarebranten när de upptäcker att jag inte är där.

Jag önskar jag hade förmågan att släppa saker så att jag bara kunnat konstatera att ”jaha, där sprang dom” och sedan skulle jag njutit av vägen över fjället. Jag behövde ju inte ens plågas av oron över att inte veta var dom var. Men är man känslomänniska och ständigt letar efter ständiga förbättringar är det inte så lätt. Så sista dagen uppe på fjället blev en förmiddag med  analyserande av beslutsprocesser.  Hur tänkte dom när de bara fortsatte att ösa på utan att stanna upp? Varför stannade jag inte och väntade in dom vid skylten där stigen delade på sig? O s v. Fast jag unnar mig några pauser på vägen. Och ser ut över mina älskade hemmafjäll.

20180721_102849
Utsikten mot Sarek och Akka på väg mot Vakkotavare

Det visade sig  att de verkligen hade haft en stark övertro till hur snabbt jag kunde springa. Plus att de räknat fel på tiden. Sedan hade de stannat upp och resonerat logiskt och konstaterat att det var en fin dag på fjället, väl utmärkt led och jag var fjällvan så de hade försökt ta situationen med ro, men såklart hade de ändå varit oroliga. Danne väntade in mig en bit innan fjällstugan där han fortfarande hade täckning på sin mobiltelefon. Jag såg lättnaden hos honom när han fick syn på mig och sprang fram för att krama om mig. Så skönt.

I bilen på väg till Dannes stuga i Kirjaluokta skämtade vi om vår tokiga dag och gissa om jag kunde plocka hem många poäng på deras beslutsprocesser. Den dagen på fjället har blivit en bra lärdom att återkoppla till i många situationer har jag märkt. Men inte är jag långsint 🙂

Grand finale

Vi tog den förparkerade bilen från Vakkotavare och körde till Stora Sjöfallet där Micke bjöd på en fantastisk lunch för att fira att vi var i mål. Sedan fortsatte vi de få milen till stugan i Kirjaluokta där vi skulle avsluta vår löparresa på allra bästa sätt med middag och bastu.

Det blev många skålar för allt vi upplevt och för födelsedagsbarnet och vi alla konstaterade att det här var en av de roligaste fjällturer vi gjort.

20180721_204458
Danne, Per-Erik och Micke skålar i Kirjaluokta

Tack löparkompisar för den här upplevelsen, ni är bäst! Och faktiskt, just idag när jag skriver det här så sitter ni och firar er Ultravasa 45 som ni nyss genomfört på allra bästa vis. Jag är gode glad att få ha sprungit med er snabba tokar i fjällen och inte så lite stolt att det var jag som fick tillfälle att lära er springa långsamt.

Och hör ni, tur vi har många 50-åringar kvar att fira!

received_2072518796154532